Friday, July 13, 2007

Lite saker som gör mig upprörd (helt egoistiskt)

Hej!
Idag for jag in till stan för att köpa en bok som jag beställt på Bokia, den heter "Everybody Hurts: An Essential Guide to Emo Culture" och är skriven av Leslie Simon och Trevor Kelley.

Baksidan:
Once a confessional from of punk rock that was as emotional as it was loud, emo is now an undeniable cultural phenomenon with its own accompanying language, style, and ideology.
By tracing the scene's angst-y roots from William Shakespeare to bands who dress like William Shakespeare (cough-Panic! at the Disco-cough), coauthors Leslie Simon and Trevor Kelley have created the definitive handbook for the heart-on-your-sleeve set.
Touching on topics such as fashion and the Internet, music and movies, and eating habits and adulthood, Everybody Hurts successfully identifies what it means to be emo in the present tense.

Den köpte jag alltså och när jag senare stod i köket, gjorde te och läste den så kom pappa, Madde och Ylva hem från stugan. Jag visade vad jag hade köpt och självklart, vad tror ni Madde säjer?
"Emo, det är ju sånna som skär sig!"
Ok jag tänker erkänna, det var inte de exakta orden som hon använde, men herre gud! Alltså, att vara emo handlar inte om att skära sig, det handlar om hur man är.
Just då var pappa ute i bilen och sen när han kom in så visade jag honom också boken, Madde sa det hon hade sagt igen och sen sa pappa något ytterst löjligt.
"Varför har du köpt den boken?"
"För att jag ville."
"Du ska ju bara vara dig själv, inte vara emo bara för att boken säger hur man är emo."
Är inte det en av de dummaste komentarerna ni någonsin har hört? Hur kan han seriöst tro att han vet hur jag är på insidan bara för att han ser utsidan?
"Pappa, om det var mig själv att vara piercad skulle jag få pierca mig då?"
"Ja, när du fyller 26."
Bara den komentaren får mig att bli så jävla irriterad. Hur kan han påstå att jag ska stanna upp i utvecklingen bara för att HAN inte vill att jag ska vara piercad? (Det vill inte mamma heller för den delen, men det hör inte hit. *harklar mig nervöst*)
För det är det allt handlar om, att få upplevelser och kunna utvecklas. Tänk om jag stannar upp i min psykologiska utveckling bara för att jag inte får komma förbi den här delen av min utveckling.
Då kanske sen någon säger att det inte är en viktig del av min utveckling för att personen i fråga själv inte hade en sådan del av sin utveckling. Men för fan, det är mig jag pratar om och jag är en egen person, ingen jävla kopia av någon annan! Om jag säger att det är en viktig del av min utveckling så kan ju ingen komma och påstå motsattsen!
Vem skulle kunna veta om vad för hämska spöken som hemsöker min hjärna när jag är ensam i ett tyst rum?
Om jag skulle få leva ut den person som jag egentligen är så skulle jag:
  1. Vara vegetarian
  2. Vara piercad i läppen (snakebite, duh!)
  3. Ha en helt annan klädstil än den jag har just nu
  4. Troligen vara mer socialtutåtriktad
  5. Ha bättre självförtroende, pga. ovanstående punkter
Och det här är bara lite som jag kom på i farten, ge mig lite betänketid och jag skulle kunna ge en lista som tar en timma att läsa!
Så, och jag kommer tipsa mina kära (om än inte alltid så inteligenta) föräldrar om det här inlägget, tror att jag har lagt till en funktion så man kan tipsa andra om inlägg... *tänker så det knakar*
Jag har börjat med att testa en vegetarisk "diet" (skulle inte vilja kalla det så men kommer inte på något bättre i skrivandets stund...) hos mamma och jag ska vara där i tre veckor, men idag när jag var hos pappa så hade jag inte hunit säga något till honom så när det serverades lax så åt jag och försökte att bara äta ytterst små mängder fisk. Åt mest potatis och lök...
Förresten så tror jag inte att jag skulle våga att berätta för pappa att jag vill bli vegetarian. Förutom här då... ^^
"När du fyller 26."
Skulle jag bara få höra.
Jag kom på ett till argument till varför jag borde få göra som jag vill på de här punkterna (alltså typ de 2 eller 3 första på listan högre upp).
Mammas kusin, Pia (tror jag), var upp från stockholm och vi träffade henne, hennes man och deras yngsta dotter hos Bea (min kusin och efter vad mamma sagt, min trognaste läsare. Tack! :). Jag måste erkänna att jag inte riktigt hängde med i allt Pia sa, hon pratade verkligen snabbt med en massa avstickande komentarer då och då, men om jag förstod det rätt så hade hon och hennes man skickat iväg deras äldsta dotter själv till shanghai är hon var sju år gammal. I shanghai hade i och för sig hennes faster hämtat henne och hon hade haft eskort mellan planen, men annars hade hon varit själv.
Pia sa också att hon och hennes man i dagsläget aldrig skulle skicka iväg deras yngsta (som om jag fattat det rätt typ var sju eller nått sånt) på en sån resa, men att den äldsta dottern hade i dagsläget varit glad att hon hade fått göra det...
Alltså, jag skuller helt och hållet på mitt förvirrade sinneslag (eller vad man nu säger), men jag mins knapt några namn eller några detaljer. Däremot tycker jag att poängen har kommit fram, om än lite oklart.
Pappa och mamma älskar att använda den här komentaren.
"Minns du att du sa att du var glad att jag hade hindrat dig från att pierca dig när du ville det förra gången?"
Särskilt tror jag att de gillar att ta åt sig all äran för sig själv, bara för att jag en gång hade ett aldrig mer återvänande självförtroende och tyckte att mitt ansikte var ganska okej som det var. Jag måste ha varit hög på huvudvärkstabletter, rökelse eller något liknande, för det skulle jag aldrig mer kunna påstå!
Jag argumenterar bara för varför jag tycker att mina föräldrar tar för hårt på min utplanerade livsstil och inte låter mig utvecklas till någon som JAG vill vara.
Det blir inte okej föränns ni låter mig bli mer självständig, och hur ni än gör så kommer jag att på något sätt komma åt det jag vill ha. Om jag vill pierca mig så kommer jag göra det och i värsta fall så låter jag Moa göra det (inget illa menat (om Moa läser det här alltså), men jag skulle faktiskt föredra att göra det i en affär.) och då kommer jag en dag komma hem från skolan och vara piercad och ni kan inte göra något åt det i alla fall. Om jag vill bli vegetarian så kommer ni kanske i slutändan att tvinga mig att spy upp den mat som serveras för att det är mot mina principer att äta kött (och kom inte och påstå att det inte är mot mina principer för det kan ni inte heller veta utan att vara jag!) och så kommer jag bara leva på skolmaten, för på skolan kommer jag i alla fall skriva upp mig som vegetarian.

Först så har jag ett erkännande att... öhm... erkänna... (låter fel)
Stora delar under texten (skriven hos pappa) satt jag och grät för att det var så mycket som händer i mitt huvud och för att jag inte får göra sak av alla kännslor och ideer som snurrar inuti mig! Jag blev helt enkelt för desperat och det blev bara för mycket kännslor, men bara för att jag förklarar det så vill jag inte att ni ska tycka att det är okej helt plötsligt för det är det inte.

Som alltid, förlåt om det är många stavfel, men ärligt talat så kållar jag aldrig tillbaka i en text som jag har skrivit för då får jag "second thoughts" om det jag har skrivit och börjar ändra saker som kanske inte längre känns passande att skriva. Så åter igen, förlåt!

Sen skulle jag vilja be om ursäkt för att det blev lite väl riktat enbart till mina kära föräldrar, för från början tänkte jag bara skriva om lite saker som gör mig upprörd, som rubriken antyder.
Förlåt för det också, men i skrivandets hetta så kände jag att det var nödvändigt och som tidigaren nämnt så går jag inte tillbaka i en text.

Sist men inte minns, om det är någon som orkade ta sig igenom hela inlägget, så skulle jag bli jätte glad om någon (VEM SOM HELST! *desperat*) ville ta sig tid och komentera detta inlägget... Det skulle i alla fall betyda något för mig...

Ha det bra!
(Inget som jag kan försäkra att jag kommer ha, men kan ju alltid hoppas på andras lycka...) *sob*

"Welcome to my Life" - Simple Plan

Det här är en sån fantastisk låt. Varje gång jag hör den så känner jag att jag bara vill gråta, texten stämmer så bra in på hur jag känner mig. Jag kanske inte visar på utsidan och kanske inte alltid säger sanningen när någon frågar hur det är med mig, men om jag skulle säga sanningen så skulle jag defenitivt (om jag kunde) sjunga den här, men tyvärr är jag inte så jätte bra på att sjunga... :/
Anyway, helt fantastisk och jag älskar Simple Plan (och särskillt David Desrosiers!). ^^



Simple Plan - Welcome to my life

Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
and no one understands you

Do you ever want to run away?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
that no one hears you screaming

No you don't know what it's like
when nothing feels all right
You don't know what it's like to be like me
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
when no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life

Do you wanna be somebody else?
Are you sick of feeling so left out?
Are you desperate to find something more
before your life is over

Are you stuck inside a world you hate?
Are you sick of everyone around?
With the big fake smiles and stupid lies
but deep inside you're bleeding

No you don't know what it's like
when nothing feels all right
You don't know what it's like to be like me
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
when no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life

No one ever lied straight to your face
And no one ever stabbed you in the back
You might think I'm happy
but I'm not gonna be okay
Everybody always gave you what you wanted
You never had to work, it was always there
You don't know what it's like
what it's like...

To be hurt...
To feel lost...
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
when no one's there to save you
No you don't know what it's like
what it's like...

To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
when no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life...
Welcome to my life...
Welcome to my life...

Aja, nu ska jag installera Fedora 7, ha det bra! ^^

Saturday, July 07, 2007

Emo... igen!! :P

Först och främst, jag är tillbaka på svenska, men enbart för att det som jag ska publicera här är en artikel (eller nått sånt) som är svensk...
Aja, till saken. Jag ska uppdatera min dator till Fredora 7 så jag måste rensa datorn och det var det jag höll på med när jag snubblade över en artikel som jag hade sparat i ett textdocument. Det är ganska långt, men alltså, ingen behöver egentligen läsa det här om personen i fråga inte är aningen intresserad av vad den här personen har att säga om emo.
Jag är också väldigt ledsen, men jag kan inte för allt i världen minnas var jag hittade den här texten. Så jag kan inte länka till författaren, men om någon vet vem det är och har en länk till hans hemsida/blogg/myspace användare och dyl. (om han har någon) så lägger jag direkt upp länken, och om författaren inte vill att jag ska publicera den här texten här så tar jag genast bort inlägget.
Jag vill också säga, om jag inte redan gjort det, atttexten är otroligt bra, älskar den och den kommer hamna i min spara mapp. :)

Den här texten handlar egentligen om film. Eller rättare sagt om filmkaraktärer. Karaktärer som är emo. Men för att ni överhuvudtaget ska få någon förståelse för vad jag menar så tänker jag först definiera begreppet emo.

Emo är egentligen ganska enkelt - det är en förkortning av det engelska ordet "emotional". Fast det räcker givetvis inte som förklaring, begreppet är betydligt mer komplext än att det bara är något som är känslosamt. För om det skulle vara så enkelt så skulle man till och med kunna kalla en sliskig ballad med Céline Dion för emo. Och tro mig - hon är EXTREMT o-emo.

Man skulle kunna säga att emons historia börjar med JD Salingers bok "Räddaren i nöden". Fast trots att den boken kanske är den första som kan benämnas som emo så är det ändå på sätt och vis felaktigt att säga att emon startade med den. När den kom i början av 50-talet fanns nämligen inte begreppet överhuvudtaget.

Emo som begrepp började nämligen inte användas förrän på mitten av 80-talet. Det kom då från en musikstil som kallas "emo-core" (som är en förkortning av emotional hardcore). Emo-core kan man förenklat säga växte fram när ett gäng amerikanska hardcoreband (hård punkinspirerad musik om politik och om att vara snäll mot djuren) började läsa Salinger och lyssna på Joy Division och The Cure samtidigt som de tog på sig tjocka, svarta plastglasögon. De började skriva texter om känslor. Stora känslor. Olycklig kärlek och utanförskap (jag sa ju att de hade lyssnat på Cure och Joy Division). Men samtidigt behöll de fortfarande hardcoremusikens tyngd och nerv. Och så grät sångarna på scenen.

I och med att emo-core som musikstil började slå igenom så fick även ordet emo en vidgad betydelse. Man började prata om emo-pojkar, emo-flickor (även om det är mest pojkar), emo-filmer, emo-konst, emo-litteratur med mera.

Även emo som musikterm blev bredare. Många band lämnade hardcoremusikens tyngd och gled mer och mer över åt indiepop. Man började tala om post-emo indie rock. Det var fortfarande olyckliga unga män som gjorde musik, fast musiken blev mer lättillgänglig. Och de som spelade musiken och lyssnade på musiken såg fortfarande ut på ett visst sätt. Ser du en pojke på stan som bär tjocka, svarta plastglasögon, lång halsduk, tigth t-shirt med coolt tryck, svartfärgat hår, converse-skor, uppvikta jeans, axelremsväska full av pins samt har tre stjärnor tatuerade på sin underarm - ja då är chansen ganska stor att han åtminstone har hört termen emo.

Har han däremot kungakrull (halvlångt bakåtslickat hår), blå skjorta, jeans och bruna skinnskor är däremot chansen mindre. Det närmaste emo han kommer är att han troligen mobbade en kille i svarta plastglasögon under högstadiet.

Då kommer jag alltså nästan in på huvudtemat för den här texten. Hur är man när man är emo? En viktig fråga att ställa innan jag går in på själva kärnan - emokaraktärer.
Det viktigaste för att vara emo är trots allt inte klädseln. Det handlar egentligen om sinnelag och mental status. För att vara äkta emo bör flertalet av följande egenskaper vara uppfyllda:

Du ska vara mobbad, känna dig utanför, vara av medelklass, gå på college, vara olyckligt kär, ha komplicerat förhållande till din familj, ha komplicerat förhållande till motsatta könet, vara intelligent, ha minst ett nördigt intresse, läsa mycket, lyssna på känsloladdad musik, ogilla mainstreamkultur, ha glasögon. Dessa egenskaper kan med fördel kombineras med experimenterande med droger och skära sig själv med rakblad. Uppfyller du ALLA dessa punkter så är du så kallad über-emo - fast då måste du också bo i Omaha och spela i ett band.

Nu har jag alltså beskrivit vad emo är samt fastslagit hur man är som person om man är emo. Nu kan jag alltså i rask takt rusa in i textens egentliga tema - emo-karaktärer. Fast nu kanske jag har skruvat upp förväntningarna enormt. Det handlar egentligen om att jag har satt ihop en topp 3 lista över de filmkaraktärer som jag anser vara mest emo.

Listan är fullständigt ovetenskaplig, som resten av texten, och bygger enbart på mina egna subjektiva bedömningar.

1. James Leer (Tobey Maguire) i "Wonder Boys"
Tobey Maguires rollfigur i "Wonder Boys" är utan tvekan den största emo-karaktären jag har sett. Han är djupt deprimerad - i vissa stunder får han Ian Curtis att framstå som en muntergök. Han är av övre medelklass. Väldigt intelligent. Experimenterar med droger. Läser mycket. Har egna författarambitioner. Är socialt missanpassad och känner starkt utanförskap. Den enda han öppnar upp sig för är sin engelskalärare Grady Tripp (Michael Douglas) - vars karaktär är urtypen för emo som har blivit gammal.

2. Ricky Fitts (Wes Bentley) i "American Beauty"
Ricky i "American Beauty" är också väldigt emo på alla sätt. Droger, komplicerat familjeliv, nördigt intresse (filmare), känslomässiga störningar (har suttit på psyket), intelligent med mera.

Dock är det lite o-emo att han faktiskt får flickan, Jane Burnham (Tora Birch). Men hennes karaktär är också väldigt emo, och deras förhållande är relativt komplicerat och på så sätt är allt förlåtet.

3. David (Tobey Maguire... igen...) i Pleasantville
Ensam och utanför, blyg, mobbad, intelligent. Beroende av en taskig sitcom/såpa från 50-talet (där har vi det nördiga intresset). Har "Räddaren i nöden" som favoritbok... på det hela taget väldigt emo. Trots det så får han flickan. Men när Tobey Maguire (som är emoskådisen nummer ett) gör en rollfigur som den här så måste den helt enkelt vara med på listan - trots bristerna.

Jag skulle kunna sluta att skriva här, men när jag har rankat de tre karaktärer som är mest emo, så kände jag att jag måste ranka de tre karaktärerna i filmhistorien som är minst emo.

1. Conan (Arnold Schwarzenegger) i Conan Barbaren

2. Maximus Decimus Meridus (Russel Crowe) i Gladiator

3. William Wallace (Mel Gibson) i Braveheart

Tre karaktärer som har hyfsat goda förutsättningar att bli emo. Conans mamma blir mördad när han är barn, Maximus hela familj blir dödad, Wallaces fru blir mördad. Alla tre har i grunden ett känsligt, grubblande sinnelag (mest tydligt hos Maximus och Wallace). De råkar ut för traumatiska händelser och dödsfall i familjen. Men istället för att stänga in sig i sitt hus, läsa Salinger, ta droger, lyssna på musik från Omaha, skriva dikter och så vidare så skaffar alla tre päls och stora svärd för att hämnas med våld.

Att hugga huvudet av sina fiender, iklädd pälsbeklädd rustning, fula hjälmar och yttra saker som "I will have revenge" är VÄLDIGT o-emo. Eller rättare sagt så o-emo det kan bli. Hade de varit emo så hade de istället skrivit en sångtext, dikt eller novell som hämnd mot sina plågoandar.
Och de hade absolut inte tagit på sig päls.

Till sist så finns det ytterligare en karaktär som har fångat mitt intresse. En karaktär som faktiskt börjar väldigt emo för att sen efter ungefär halva filmen totalt byta sida. Jag pratar givetvis om Monstret (Robert DeNiro) i "Mary Shellys Frankenstein".

Hans pappa vill inte veta av honom, han känner sig ful och äcklig, ha svårt att få kontakt med andra människor, grubblar mycket om livets mening och så vidare. Istället för att fortsätta att vara emo och till exempel börja på college, så flyttar han däremot upp i en glaciär i alperna. Där tar han på sig päls (emodödaren nummer 1) och börjar döda folk på löpande band samtidigt som han yttrar saker som "I will have revenge". Och redan tidigare slog jag fast att a) bära päls b) döda folk på löpande band c) yttra "I will have revenge" är väldigt o-emo.

Synd på en sån lovande karaktär.

Daniel Ekman, Bär svarta plastglasögon


Hoppas att alla inte blir skit less på att läsa min blogg när den bara handlar om massa deprimerande saker som typ emo. men det kommer nog gå över i sinomtid. Mitt råd: HA TÅLAMOD!!
Aja, det var allt för nu, cs!

Wednesday, July 04, 2007

LaFee - Prinzesschen

Hi, I'm back on english again!
I know that the festival of Kiruna has been las t weekend and I will wright about it (I was there), I have started, but Its not finnished yet...
For everyone that don't know it yet, I'm blond now.
But, to what this is gonna be about:
I have hear a wonderful song yestorday, its not that the lyrics toutches my heart or anything, but the sound is just... Wonderful!
I didn't liked the video, but I post it here anyway so that everyone can hear the music, nad if you don't like the video: close your eyes!



And of course, the lyrics:

LaFee - Prinzesschen

Du hast Figur doch kein Gehirn
Dir klebt sexy auf der Stirn
Deine Titten sind ein Traum
Sie hängen kaum

Ich bin leider nicht dein Stil
Denn ich spiele nicht dein Spiel
Nur eine kann die Schönste sein
Und das bist du allein

Doch unter deinem Dekoltee
Tut es immer immer wieder so weh
Jeder liebt zwar dein Gesicht
Doch tief in dir da ist nichts

Ja, Prinzesschen du hast’s leicht
Deine Eltern sind stinkreich
Du bist ach so wunderschön
Willst jedem Typ den Kopf verdrehn

Ja, Prinzesschen du hast Macht
Bist die Königin der Nacht
Du bist jung und wunderschön
Und jeder Arsch will mit dir gehn

Du tust nur was dir gefällt
Freunde kaufst du dir mit Geld
Der schöne Schein ist deine Welt
Ja dein Spiegel liebt nur dich
Mit deinem Makellosgesicht

Ja du siehst wie ein Engel aus
Lässt deine Opfer rein und raus
Du bist so heiß wie’n Kübel Eis
Was soll der Scheiß

Doch unter deinem Dekoltee
Tut es immer immer wieder so weh
Jeder liebt zwar dein Gesicht
Doch tief in dir da ist nichts

Ja, Prinzesschen du hast’s leicht…

Spieglein, Spieglein an der Wand
Wer ist die Schönste im ganzen Land

Ja, Prinzesschen du hast’s leïcht…