Idag for jag in till stan för att köpa en bok som jag beställt på Bokia, den heter "Everybody Hurts: An Essential Guide to Emo Culture" och är skriven av Leslie Simon och Trevor Kelley.
Baksidan:
Once a confessional from of punk rock that was as emotional as it was loud, emo is now an undeniable cultural phenomenon with its own accompanying language, style, and ideology.
By tracing the scene's angst-y roots from William Shakespeare to bands who dress like William Shakespeare (cough-Panic! at the Disco-cough), coauthors Leslie Simon and Trevor Kelley have created the definitive handbook for the heart-on-your-sleeve set.
Touching on topics such as fashion and the Internet, music and movies, and eating habits and adulthood, Everybody Hurts successfully identifies what it means to be emo in the present tense.
Den köpte jag alltså och när jag senare stod i köket, gjorde te och läste den så kom pappa, Madde och Ylva hem från stugan. Jag visade vad jag hade köpt och självklart, vad tror ni Madde säjer?
"Emo, det är ju sånna som skär sig!"
Ok jag tänker erkänna, det var inte de exakta orden som hon använde, men herre gud! Alltså, att vara emo handlar inte om att skära sig, det handlar om hur man är.
Just då var pappa ute i bilen och sen när han kom in så visade jag honom också boken, Madde sa det hon hade sagt igen och sen sa pappa något ytterst löjligt.
"Varför har du köpt den boken?"
"För att jag ville."
"Du ska ju bara vara dig själv, inte vara emo bara för att boken säger hur man är emo."
Är inte det en av de dummaste komentarerna ni någonsin har hört? Hur kan han seriöst tro att han vet hur jag är på insidan bara för att han ser utsidan?
"Pappa, om det var mig själv att vara piercad skulle jag få pierca mig då?"
"Ja, när du fyller 26."
Bara den komentaren får mig att bli så jävla irriterad. Hur kan han påstå att jag ska stanna upp i utvecklingen bara för att HAN inte vill att jag ska vara piercad? (Det vill inte mamma heller för den delen, men det hör inte hit. *harklar mig nervöst*)
För det är det allt handlar om, att få upplevelser och kunna utvecklas. Tänk om jag stannar upp i min psykologiska utveckling bara för att jag inte får komma förbi den här delen av min utveckling.
Då kanske sen någon säger att det inte är en viktig del av min utveckling för att personen i fråga själv inte hade en sådan del av sin utveckling. Men för fan, det är mig jag pratar om och jag är en egen person, ingen jävla kopia av någon annan! Om jag säger att det är en viktig del av min utveckling så kan ju ingen komma och påstå motsattsen!
Vem skulle kunna veta om vad för hämska spöken som hemsöker min hjärna när jag är ensam i ett tyst rum?
Om jag skulle få leva ut den person som jag egentligen är så skulle jag:
- Vara vegetarian
- Vara piercad i läppen (snakebite, duh!)
- Ha en helt annan klädstil än den jag har just nu
- Troligen vara mer socialtutåtriktad
- Ha bättre självförtroende, pga. ovanstående punkter
Så, och jag kommer tipsa mina kära (om än inte alltid så inteligenta) föräldrar om det här inlägget, tror att jag har lagt till en funktion så man kan tipsa andra om inlägg... *tänker så det knakar*
Jag har börjat med att testa en vegetarisk "diet" (skulle inte vilja kalla det så men kommer inte på något bättre i skrivandets stund...) hos mamma och jag ska vara där i tre veckor, men idag när jag var hos pappa så hade jag inte hunit säga något till honom så när det serverades lax så åt jag och försökte att bara äta ytterst små mängder fisk. Åt mest potatis och lök...
Förresten så tror jag inte att jag skulle våga att berätta för pappa att jag vill bli vegetarian. Förutom här då... ^^
"När du fyller 26."
Skulle jag bara få höra.
Jag kom på ett till argument till varför jag borde få göra som jag vill på de här punkterna (alltså typ de 2 eller 3 första på listan högre upp).
Mammas kusin, Pia (tror jag), var upp från stockholm och vi träffade henne, hennes man och deras yngsta dotter hos Bea (min kusin och efter vad mamma sagt, min trognaste läsare. Tack! :). Jag måste erkänna att jag inte riktigt hängde med i allt Pia sa, hon pratade verkligen snabbt med en massa avstickande komentarer då och då, men om jag förstod det rätt så hade hon och hennes man skickat iväg deras äldsta dotter själv till shanghai är hon var sju år gammal. I shanghai hade i och för sig hennes faster hämtat henne och hon hade haft eskort mellan planen, men annars hade hon varit själv.
Pia sa också att hon och hennes man i dagsläget aldrig skulle skicka iväg deras yngsta (som om jag fattat det rätt typ var sju eller nått sånt) på en sån resa, men att den äldsta dottern hade i dagsläget varit glad att hon hade fått göra det...
Alltså, jag skuller helt och hållet på mitt förvirrade sinneslag (eller vad man nu säger), men jag mins knapt några namn eller några detaljer. Däremot tycker jag att poängen har kommit fram, om än lite oklart.
Pappa och mamma älskar att använda den här komentaren.
"Minns du att du sa att du var glad att jag hade hindrat dig från att pierca dig när du ville det förra gången?"
Särskilt tror jag att de gillar att ta åt sig all äran för sig själv, bara för att jag en gång hade ett aldrig mer återvänande självförtroende och tyckte att mitt ansikte var ganska okej som det var. Jag måste ha varit hög på huvudvärkstabletter, rökelse eller något liknande, för det skulle jag aldrig mer kunna påstå!
Jag argumenterar bara för varför jag tycker att mina föräldrar tar för hårt på min utplanerade livsstil och inte låter mig utvecklas till någon som JAG vill vara.
Det blir inte okej föränns ni låter mig bli mer självständig, och hur ni än gör så kommer jag att på något sätt komma åt det jag vill ha. Om jag vill pierca mig så kommer jag göra det och i värsta fall så låter jag Moa göra det (inget illa menat (om Moa läser det här alltså), men jag skulle faktiskt föredra att göra det i en affär.) och då kommer jag en dag komma hem från skolan och vara piercad och ni kan inte göra något åt det i alla fall. Om jag vill bli vegetarian så kommer ni kanske i slutändan att tvinga mig att spy upp den mat som serveras för att det är mot mina principer att äta kött (och kom inte och påstå att det inte är mot mina principer för det kan ni inte heller veta utan att vara jag!) och så kommer jag bara leva på skolmaten, för på skolan kommer jag i alla fall skriva upp mig som vegetarian.
Först så har jag ett erkännande att... öhm... erkänna... (låter fel)
Stora delar under texten (skriven hos pappa) satt jag och grät för att det var så mycket som händer i mitt huvud och för att jag inte får göra sak av alla kännslor och ideer som snurrar inuti mig! Jag blev helt enkelt för desperat och det blev bara för mycket kännslor, men bara för att jag förklarar det så vill jag inte att ni ska tycka att det är okej helt plötsligt för det är det inte.
Som alltid, förlåt om det är många stavfel, men ärligt talat så kållar jag aldrig tillbaka i en text som jag har skrivit för då får jag "second thoughts" om det jag har skrivit och börjar ändra saker som kanske inte längre känns passande att skriva. Så åter igen, förlåt!
Sen skulle jag vilja be om ursäkt för att det blev lite väl riktat enbart till mina kära föräldrar, för från början tänkte jag bara skriva om lite saker som gör mig upprörd, som rubriken antyder.
Förlåt för det också, men i skrivandets hetta så kände jag att det var nödvändigt och som tidigaren nämnt så går jag inte tillbaka i en text.
Sist men inte minns, om det är någon som orkade ta sig igenom hela inlägget, så skulle jag bli jätte glad om någon (VEM SOM HELST! *desperat*) ville ta sig tid och komentera detta inlägget... Det skulle i alla fall betyda något för mig...
Ha det bra!
(Inget som jag kan försäkra att jag kommer ha, men kan ju alltid hoppas på andras lycka...) *sob*
3 comments:
Vill bara kommentera din lista. Visst, att du inte får pierca dig, det vet vi alla. Jag får inte heller pierca mig, och det vet vi med. Varken du, jag eller Fiff får pierca oss och det suger ju för oss. Men du kan knappast skylla på pappa och mamma för att de inte låter dig pierca dig att du inte har på dig de kläderna du vill ha eller inte är socialt utåtriktad. Jag tror inte heller att du skulle köpt ett par andra skor i vintras bara för att du var piercad eller att du skulle helt plödsligt bli kompis med alla fjortisar i din (förra) klass för att du har ett snakebite. Förfan! Alla vill pierca sig, snakebite är det snyggaste, alla vill ha snakebite. Men hur många jävla tonåringar tror du får göra det!?
Angående att du inte har den stilen du vill ha så vill jag påminna dig om att du byter stil så ofta, och det känns som om du just gjort det igen. Nyss var du alldeles Hello Kitty och Winx i flera månader, inget som går att säga att du inte var. Men nu vet jag inte om du är så. Det går ju knappast att skylla på att du inte är piercad att du byter stil.
0ch sist, men inte minst. Visst, jag är ytterst intresserad av musik och kultur, så jag vill läsa din bok, men om det är en handbok för hur man blir emo så är jag starkt emot den. Det är så jävla många som vill vara emokids att de glömmer bort att vara sig själv. Om det i handboken står vad man ska lyssna på, hur man ska klä sig, hur man ska vara, hur man ska tycka, så är INGEN som följer det emo! Man kan inte ens vara emo, EMO är en MUSIKSTIL (M-U-S-I-K), det är väldigt emotionell musik, alltså extrema känslor bakom varje instrument, varje ord sångaren skriker ut. Jag är ingen expert på emo, men det handlar inte om en klädstil, det handlar inte om att "välden hatar mig, jag skär mig, jag mår dåligt, alla hatar mig, jag är så ensam..(etc, etc)", det handlar om musik. Och det enda sättet jag skulle kunna se någon som emo är om de skulle lyssna på emoband (RIKTIGA EMO-BAND, ingen jävla My Chemical Romance eller Tokio Hotel-ganska ok band, men ROCK, inte emo!!) och verkligen avguda deras musik, inte lyssna på den FÖR att bli emo. Det är så jävla nördigt och man ser rakt igenom det. Stämpla inte er själva, var den ni är, lyssna på vad ni känner för och gillar, klä er i er egen stil och sen kommer ni själv efter ett tag hitta er själva. (det sista stycket är verkligen inte riktat direkt till dig, Veve, utan alla wannabe-emokids som läser detta)
oki, jag vet inte hur jag annars ska svara så jag tänker svara genom att komentera mitt eget inlägg... (känns sjukt men iaf.)
Jag skyller inte på mamma och pappa för att jag inte är utåtriktad eller något sånt, men jag säger att genom att hitta mig själv skulle jag kunna bli mer social för just nu är jag så rädd att jag ska spela min rollkaraktär så fel att det syns för andra. det är vad jag är, en karaktär i livets spel, jag gömmer mig bakom en mask som är målad i de mest glada färger, bara så att ingen ska se min svarta själ... (skulle kunna skriva en dikt om det här...)
kom inte och säg att jag skyller allt på mina föräldrar, jag försöker bara dela min bild och med tanke på att det här är MIN blogg så har jag all rätt att göra det.
Jag tror inte att ett snakebite skulle kunna rädda hela mig, men jag tror att det som är jag måste få synas för världen, att alla måste få se vem jag verkligen är för att jag ska kunna känns mig säker med mig själv. Så att ingen ska misuppfatta mig för att vara något jag inte är.
Angående dina oroligheter för att jag skulle bli fjortis om jag blev mer självsäker,; aldrig att jag skulle gå över till motståndarsidan för att jag blir mer självsäker, det är inte jag! Och det trodde jag att du visste.
Angående boken och det du sa om emo; det tänker jag göra ett helt nytt inlägg om när jag läst ut den (läst 2 5:edelar av den hittills.), så orol dig inte.
Och nu till alla som blir orolige när dom läser vad min kära syster försöker påstå, att jag försöker bli någon jag inte är genom att läsa en bok: jag skulle aldrig försöka bli något jag inte är, det är ju därför jag vill hitta mig själv och jag tror inte att en bok kan vara jag, för jag är inte samma person som författaren. Jag är bara mig sjläv och jag valde den här boken för att jag känner en viss samhörighet med emo-kulturen, vill helt enkelt se om det är vad jag är.
Hoppas att andra också skulle våga komentera och jag kommer inte svara på alla inlägg på det här sättet, brar dom som jag känner gör mig orätt.
Det börjar oftast i tonåren.Man försöker hitta sig själv,och därefter forma sig sig själv till en person man kan älska och vara stolt över.Det är jobbiga år med mycket känslor och många tankar.Man ska försöka passa inoch vara som alla andra.Jag tycker att du ska gå in i dig själv och känn efter vem du vill vara,vad du vill göra.För det hjälper inte hur mycket man pluggar, hur framgångsrik man blir eller hur populär man blir om man inte älskar sig själv.Då är det bara en fasad.En mur omkring dig som stoppar allt från att komma in.Varför ska man kämpa för att bli känd eler få en lyckad karriär? När man inte ens kan älska sig själv.Så jag ber dig veronica stanna upp och känn efter,våga vara stolt över dig själv.Beröm dig själv och ta emot beröm med högt huvud. många kramar från bea
Post a Comment