Wednesday, August 13, 2008

En poetisk flicka med svart tunga

Hejsan! ^^
Efter många påtryckningar om att jag aldrig uppdaterar min blogg så måste jag medge att jag känenr mig förvånad. Jag uppdaterar väll sådär lagomt mycke, eller?
Det var i alla fall efter att min kära moster missfoster Rosi påpekade att jag inte uppdaterade som jag, ja jag måste medge, jag hamnade i chock tillstånd. Frågorna hopade sig under loppet av en milli sekund! Sitter Rosi vid datorn? VET hon hur en sådan fungerar? Hur? Varför?!
*host* *Veronica returns to reality*
Så, här ska jag försöka att skriva något då...

Hmmm... Under Lule kalaset så förlorade jag min mobil i en sån där härlig karrusell, har inte fått igen den.... Så det går inte att nå mig den vägen. >.<

Här om dagen (igår?) var jag med Danni och Didi och vi pratade politik som vanligt. Härligt det är med likasinnade. ^^ Vi gick först till affären och köpte torrjäst (mammas order) och sen drack vi isteeeeee! ^____^
Mumms, i may say.
Sen ringde mamma och sa att David hade ringt så jag gick hem (sen när blev jag friskus?! Oo) och ringde upp honom och sen kom han hit och sen chillade vi.
Somnade typ strax efter att han kommit hit och vaknade mitt i natten och kunde inte sova, så vi har typ pratat om allt från politik till mat och sånnt.

Jag har även lyckats få Lydia att börja spela WOW (hörde jag på hennes blogg) så
nu kommer jag väl inte få ha pappas dator ifred, men hon har inget riktigt account så det går ut om tio dagar... Pheew. ^__^

Här om dagen läste jag ut en riktigt härlig bok som innehöll de två berättelserna om Alice (i Underlandet och i Spegellandet), måste säga att jag gillar inte film versionen som vi har växt upp med då den blandar ihop böckerna!
Har även bestämmt mig för att sammla på Alice böcker, vill bland annat ha en med Tove Jansson illustrationerna och självklart med orginal texten, på orginalspråket (engelska, daaah).
Hittade en så otroligt, på något sätt faktiskt, fin dikt där i spegellandet!

På havets yta solen sken
så varm och skön och rund.
Och alla böljor glittrade
ikapp på mörkblå grund.
Och det var märkligt, må du tro,
för det var midnattsstund.

På havets yta månen sken,
och han var ganska vred.
Vad skulle solen göra där,
när hon en gång gått ned?
"Det strider ju", sa månen stött,
"mot ordning, skick och sed."

Och sjön var våt och sanden torr
såsom de alltid är.
Ej sågs en sky på himlens rund,
ej mås på öde skär.
För varken fåglar eller måln
man kunde se just där.

Och snickaren och valrossen
de gick där hand i hand
och snyftade vi anblicken
av denna myckne sand.
"Tänk om här gjordes rent", de sa,
"en sådan härlig strand!"

"Om flickor sju med var sin kvast
här sopade ett år,
säg, tror du då", sa valrossen,
"att sanden ren de får?"
"Jag tvivla", sa snickaren
och grät en bitter tår.

"O, ostron, följ en bit med oss!"
bad valrossen. "Kom med
på promenad i sakta mak
längs denna salta led.
Vi fyra kan ta uti hand
på gammal vandringssed."

Den äldsta musslan såg då upp,
men hon gav inget svar.
Den äldsta musslan blinkade,
men sedan låg hon kvar.
Hon skakade på huvudet
och stanna' där hon var.

Men upp sprang fyra ostron små
uti sin ungdoms vår
med rena kläder, blanka skor
fast de har inga tår.
Och det var ganska underligt,
för oston aldrig går.

Dem följde fyra ostron till,
sen fyra till man såg,
och fler och fler kom hoppande
igenom skumklädd våg
och samlades på stranden
till ett rekordlångt tåg.

Och valrossen och snickaren
de gick en bit på tå.
Sen kom de till en lämplig sten,
som de sig satte på.
Och runtomkring, i led vid led,
stod alla ostron små.

"Nu är det dags", sa valrossen,
"för lärd konversation
om skor - och skepp - och julklappslack -
om kål och fiskedon -
och varför havet är så varmt -
och om en gris gör bon."

"Men vänta lite", hördes strax
från alla ostron små,
"vi är så tjocka allihop
och har så svårt att gå!"
"Det brådskar ej", sa snickaren,
och de blev glada då.

En kaka bröd", sa valrossen,
"det vore bra att ha.
Och peppar, ättika och salt
jag skulle gärna ta.
Om ni är redo, ostron små,
så smakar ni nog bra."

"Men inte vi!" skrek ostronen
och blev en smula blå.
"Ett sådant falskt, förrädiskt svek
vi trodde aldrig på."
"En härlig kväll", sa valrossen,
"säg, tycker ni ej så?

Så snällt va er att följa med,
när på en tur vi bjöd."
Men snickaren han sade blott:
"Skär mig en skiva börd!
Ack, om ni ej var fullt så döv!"
hans korta inlägg löd.

"Det är allt synd", sa valrossen,
"Att narra dem så här,
när de har gått en så lång väg
med sådant stort besvär."
Men snickaren han sade blott:
"För mycke smör det där!"

"Jag gråter nu", sa valrossen.
"jag känner djupt för er."
Och snyftande han väljer ut
de största som han ser
och torkar med sin näsduk bort
var tår som faller ner.

"O, ostron", sade snickaren,
"en trevlig tur det var.
Ska vi spatsera hemåt nu?"
Men han fick inget svar.
Och det var knappast underligt,
för det fanns inga kvar.

Såvitt jag vet, skriven av Lewis Carroll, som är pseudonym för Charles Ludwidge Dodgson.
Svensk översättning av Harry Lundin.

Med det att tänka på så säger jag god natt! ^^

No comments: