Tuesday, June 26, 2007

Till mamma och pappa

Först och främst hej! Och jag hoppas att jag inte skrämmer iväg alla som hittar hit pga det här inlägget, men det är något jag har länge tänkt på att göra och nu måste jag få slå ut till den underbara blomma som jag än så länge har burit på insidan.
Innan jag drar igång hela cirkusen så vill jag att mamma och pappa ska läsa hela inlägget och om ni inte har tid när jag skickar er en länk så vänta tills ni har tid, ok?
Först lite till övriga bloggare som kanske råkar snubbla över min sida någonstans; jag tycker att alla kan läsa det här och att bara för att rubriken är "Till mamma och pappa" så kan nog alla lära lite av vad jag skriver. I bästa fall lära sig att inte göra samma misstag som mina föräldrar gör, och det här är något som jag personligen tycker och vill att de ska läsa och lära sig av för jag behöver verkligen de, jag ska ju ändå bo hemma åtmindstone 2-3 år till och vi måste klara av att bo tillsammans.

Till mamma:
Ok, jag är jätte rädd att säga sånt som jag ska säga här, men jag kommer inte gå in för personligt för jag vill att du ska känna att jag inte säger allt för personliga saker och att du ska kunna börja lita på mig. Jag är verkligen lessen att behöva säga det här men det känns som att du kväver mig (och det gäller pappa också, men främst dig). Du säger att jag ser allt genom tunnelseende - och det kanske jag också gör - men det gör även du, jag har inte får den egenskapen bara av pappa.
Jag minns en diskussion som vi hade nyligen om hurvida att svära är pga dåligt ordföråd (som du påstår) eller om det är för att man kan välja att göra det (som jag tycker). Jag vill bara redogöra för min åsikt utan att bli avbruten en gång för alla! Jag tycker att svära inte nödvändigtvis måste beror på att man inte vet något bättre att säga, trots allt så är ett svärord ett dåligt ord som kristna från börjag stod emot och sen har den åsikten drivit över hela samhället för att vi lever i ett kristet samhälle. Jag är inte kristen och jag tycker att det inte gör någon större skillnad om jag säger "herre gud" elle "fan i helvete", bara att jag vill visa två helt olika kännslor med orden och jag tycker inte att det är något fult i de ord som så många säger är fula, jag tycker att de är minst lika kraftfulla på sitt eget sätt, precis som "herre gud" och "himmel" (vad kallar ni de orden?) är kraftfulla på sitt sätt. Jag säger inte att de är vackra ord men jag tycker inte heller att "de-ord-jag-inte-vet-vad-de-kallas" är särskillt fina.
Det jag vill säga till dig mamma, nu när vi fått det problemet ur vägen, är att du kväver min argumenationslust när jag börjar argumentera och du bara totalt skiter i vad jag har att säga! Jag säger inte att du ska hålla med (jag skulle nog själv inte hålla med i dina argument), men jag tycker att du ska uppmuntra egentänkande och det tycker jag inte att du gör som det är idag. Jag vet att mina småsystrar, Lydia och Felicia, skulle kunna vara stora tänkar och bra på att argumerntera om de fick chansen. Jag var första barnet och jag var ett försök och ni du han inte stoppa mig, men när Lydia och Felicia kom viste du (jag säger inte det här för att vara dum och jag påstår inte heller att du gör det medvetet, jag för bara fram min syn på det hela.) när det var dags att stoppa det. Jag tror inte att du egentligen ville det, men jag tror att det bara ligger någonstans i hur du växte upp eller något från ditt liv bakom det. Jag har ingen aning, men till dig säger jag; låt mig vara en blommande, självständig och fritänkarnde blomma!

Till pappa:
Först och främst så har jag tänkt ganska jätte mycket när jag har röjt sly och arbetat i största almänhet, det är då tankarna flyter på som mest, och jag har kommit fram till att jag har någonstans undert min uppväxt blivit rädd för när folk skriker åt mig. Jag vet att när vi var små så kunde ditt humör bara blixtra till då och då och det kan ha varit en faktor, men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag vet inte hur det blev så, men jag vill bara medela dig att det är bättre att prata lungt med mig än att skrika åt mig.
När någon skriker åt mig så känner jag mig rädd, ful, totalt överkörd och bara som ingen alls, jag brukar täka tankar till människan som skriker till mig som går ungefär så här:
"Jag kommer en dag att förlåta dig, men jag kommer aldrig förlåta att du skrek åt mig."
Det är hela sanningen och jag blir särskilt rädd när du skriker åt mig, så det jag nämnde tidigare kan inte vara helt fel.
Jag hade en till sak till dig, du tror att du kan leva bakom den här masken för all frantid och att jag också kommer gömma mig bakom den.
Den här masken är ett sätt att förklara för världen at här hemma är vi den perfekta familjer med ett snyggt och välstädat hus, alla är trevliga mot varandra och att vi helt enkelt är en mönster familj, den bilden kiommer jag aldrig passa in i. Jag är en eld själ, jag har ett temperament som ändras snabbt och jag är konstnärlig, jag låter inget komma i mellan mig och min skaparlust. AJ gär ingen hund som man kan ha i koppel, jag är en vild fågel som vill upptäcka och leva i det fria, en sångfågel som gör om den blir instängd. Kiom inte och säg att jag är för ung för att veta sånt här ännu, jag har vetat det här hela mitt liv men inte föränns nu har jag kunnat uttrycka mig med ord i vad jag känner - vad jag ÄR! Aldrig förr har jag kännt mig så villig att skriva som nu när jag äntligen kan öppna mitt inersta och visa det jag är stolt med hoss mig själv, varje gång någon skriker åt mig känner jag mig otrillräcklig och en liten del av vad jag vill visa världen försvinner till det jag vill hålla för mig själv!
Kort sagt: 1) jag passar inte in i "The perfect family picture" och jag hoppas att det ändå kan finnas en plats för mig i närheten. 2) Snälla försök att hitta andra sätt att kominucera med mig när du är arg än att skrika tå mig.

Nu kommer något som jag länge har tänkt på att visa för er - det här är en perfect beskrivning för vad jag känner, mebn ni har aldrig tid att lyssna på låtar som jag vill visa er eller så blir ni distraherade så här kommer en video, eller om ni inte har tid att se den, låttexten.

SIMPLE PLAN
"Perfect"

Hey dad look at me
Think back and talk to me
Did I grow up according to plan?
And do you think I'm wasting my time doing things I wanna do?
But it hurts when you disapprove all along

And now I try hard to make it
I just want to make you proud
I'm never gonna be good enough for you
I can't pretend that
I'm alright
And you can't change me

'Cuz we lost it all
Nothing lasts forever
I'm sorry
I can't be perfect
Now it's just too late and
We can't go back
I'm sorry
I can't be perfect

I try not to think
About the pain I feel inside
Did you know you used to be my hero?
All the days you spent with me
Now seem so far away
And it feels like you don't care anymore

And now I try hard to make it
I just want to make you proud
I'm never gonna be good enough for you
I can't stand another fight
And nothing's alright

'Cuz we lost it all
Nothing lasts forever
I'm sorry
I can't be perfect
Now it's just too late and
We can't go back
I'm sorry
I can't be perfect

Nothing's gonna change the things that you said
Nothing's gonna make this right again
Please don't turn your back
I can't believe it's hard
Just to talk to you
But you don't understand

'Cuz we lost it all
Nothing lasts forever
I'm sorry
I can't be perfect
Now it's just too late and
We can't go back
I'm sorry
I can't be perfect

'Cuz we lost it all
Nothing lasts forever
I'm sorry
I can't be perfect
Now it's just too late and
We can't go back
I'm sorry
I can't be perfect



Jag hoppas att ni fortfarande läser här nere opch att ni har läst hela, hoppas ni förstår hur jag ser på verkligheten. och nej, jag kommer inte ta bort inlägget hu mycke ni än ber mig om, det är så här jag växer som person, att göra saker som jag behöver för att utveckla min själ, jag behöver inte alltid göra något utåtriktat och socialt för att utvecklas som ni båda tycker. Det här räcker för att göra mig självständigare.
Aj gvill inte göra er arga eller lessna, emn jag är så rädd för att kvävas från insidan och kom inte och skrik åt mig senare, jag kan inte hantera något sådant, bara... Tänk igenom det jag skriver.

Alla, ni måste ursäkta mina säkert många stavfel, men när jag skriver så tappar jag kontrollen över bokstäverna, de bara kommer ur mina fingrar i 120 km/h. Jag hoppas att det fanns bitar som gick att förstå... Hoppas också att ingen blev su för det här.

Tack till alla som orkade läsa allt (om det verkligen var någon som läste det), känner er välkommna och lämna komentarer om vad ni tycker om mitt liv.
Tack igen och ha det bra i sommar!

1 comment:

Swedish Beauty said...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, lite sent vid den här tiden och min hjärna är seg som fan. Men ditt sätt att skriva får en i alla fall att fortsätta läsa, du kommer komma långt i den branchen! Jag älskar dig! :)

P.S. Perfect är asbra, sorry att jag inte kommenterade OM självaste inlägget, får väl skriva en till om du är missnöjd D.S.