Wednesday, September 12, 2007

Deppo inlägg

Fan, nu orkar jag inte längre, jag käner mig så jävla död...
Alltid är jag själv, jag har ingen att vara med, inget att göra och det spelar ingen roll att jag är omringad av människor för ingen ser mig.
Visst, säg bara att jag ska ringa mina kompisar, men hur fan kul tror ni att det är att finnas utan att bli sedd? Hur jävla kul är det att bo i den här jävla staden när det inte finns något att hitta på, hur jävla kul är det att vara med människor som bara ser Veronica, inte jag, som inte förstår, inte vill förstå, mig, vem jag är? Hur jag är, VAD JAG ÄR!?
Jag känner mig så jävla utelämnad, ingen ser mig, inte mina föräldrar, inte mina syrror, inte mina kompisar, inte änns jag kan se mig själv längre. Det är som att rökridåerna har blivit för tjocka till och med för mig för att jag ska kunna se vem jag var från början, jag är bara så ensam.
Visst, alla tror att vi har ett jätte bra syskonförhållande, jag, lydia och felicia, men när jag försöker visa dom något jag är stolt över kan dom inte änns ta sig lite tid att ägna åt mig. Jag brukar äsa lydds blogg, försöker komentera, håller deras hemlisar, engagferar mig i vad dom gillar, i de animeerna dom gillar, försöker vara där när dom vill visa mig nått. Men det känns som att jag bara blir tagen för givet, ibland kan lydia se åt mitt håll, jag berättade för henne vem jag är kär i och hon brydde sig faktiskt! Men jag försökte visa felicia en bild som jag gjort på gimp (linux progrm, lika bra som photoshop) men hon orkade inte änns komma in i mitt rum, trots att hon var i lydias och att det bara är att gå förbi dörr på vägen tillbaka till hennes rum... Jag känner mig så utelämnad, som att dom inte änns bryr sig om personen inne för dom tar mig så förgivet, jag är bara där och ser på allt dom visar, bara är där.
Mina föräldrar är ännu värre, dom ser inte änns vem jag är, trotts att jag visar dom flera gånger, jag skriver långa inlägg på min blogg och skickar dom till deras mejladresser och väntar på att dom ska säga något, åtmindstonde komentera här om dom inte vågar möta mig face to face, men jag har aldrig fått respons där när det gäller min blogg.
Mamma brukar läsa de, men jag vet inte med pappa, mamma brukar säga att bea läser min blogg, att hon själv har läst ett inlägg och att jag skriver bra! SKRIVER BRA?! Det är inte det jag vill höra, jag vill höra att nån inte bara tror att jag skriver här för att få uppmärksamhet, att jag bara hittar på, det gör jag inte, men jag vill höra att någon har sett mig, att någon inte förstår men ser mig... Jag vet inte hur jag ska kunna förklara mig bättre, och det tragiska är att ingen i min omgivning ser mig, ajg är en osynlig själ, en som man bara ser en gång om året, på min förelsedag när allas ögon är (lite iaf) riktade mot mig, och hoss mamma när jag har tömmt diskmaskinen.
(Vill inte att nån ska få skuldkännslor, men just nu gråter jag för att det gör så ont att skriva det jag skriver.)
Jag vill bara starta om, få en chans att bli sedd, att jag inte ska ha det så svårt, att någon kan se på mig utan att vända sig bort... Jag är jag och ingen har sett detta jag ännu, och troligen kommer ingen att göra det heller.
Säg inte att detta e en deppo perriod, jag har kännt så här i flera veckor nu och det gör att jag inte mår så bra, jag vill bara försvinna och enda sättet jag lever är genom musiken som strömmar in i mig, förändrar mejj och den och jag förstår varandra.

······························································································
The Used
I'M A FAKE

Small, simple, safe price.
Rise the wake and carry me with all of my regrets.
This is not a small cut that scabs, and dries, and flakes, and heals.
And I am not afraid to die;
I'm not afraid to bleed and fuck and fight,
I want the pain of payment.
What's left, but a section of pygmy sized cuts.
Much like a slew of a thousand unwanted fucks.
Would you be my little cut?
Would you be my thousand fucks?
And make mark leaving space for the guilt to be liquid.
To fill and spill over and under my thoughts.
My sad, sorry, selfish cry out to the cutter.
I'm cutting trying to picture your black, broken heart.
Love is not like anything,
Especially a fucking knife!

Look at me.
You can tell,
By the way I move and do my hair,
Do you think that it's me?
Or it's not me?
I don't even care.
I'm alive, and i swear
I'm the cleanest I have ever been.

I feel big, I feel tall, I feel dry.
Dry.
Just look at me, look at me now.
I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake.
Just look at me, look at me now.
I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake.

Do I drink?
Do I date?
I've got perfect placements.
On my ink
Satisfied, in your eyes.
I'm the biggest fan I've got right now.
I made sure I looked how I wanted to look.
The people around me,
The people surround me.

I feel big, I feel tall, I feel dry.
Dry.
Just look at me, look at me now.
I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake.
Just look at me, look at me now.
I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake.

Just look at me now.
I'm a fake, I'm a fake.
Just look at me now.
I'm a fake, I'm a fake.

My stomach hurts now,
And i'll tie it off in lace.
I've prayed, begged for anything to hit me in the face.
And this sickness isn't me.
And I pray to fall from grace.
The last thing I see is feeling.

And I'm telling you I'm a fake,
I'm telling you I'm a fake.
I'm telling you I'm a fake.
I'm telling you I'm a fake.
I'm telling you I'm...

Just look at me, look at me now.
I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake.
Just look at me, look at me now.
I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake, I'm a fake.

Just look at me now.
I'm a fake, I'm a fake.
Just look at me now.
I'm a fake, I'm a fake.

Fake!
Fake!
Fake!
Genuine fake!!!

13 comments:

Anonymous said...

Hur vill du bli sedd? Du säger att ingen ser dig veronika.
När man mår så dåligt som du gör kan man ibland behöva söka hjälp utifrån, både bris och pbu har fantastiskt duktiga barnpsykologer som kanske ser dig på ett sätt som familj och vänner inte gör. Och när man mår så dåligt som du gör just nu så kan det hända, jag säger inte att du gör det men det kan vara så omedvetet att man stöter bort dom som står en närmast för man helt enkelt inte orkar visa hur det egentligen är.
Jar läst det mesta du har skrivit och du skriver bra både din lyrik och att beskriva dina känslor, men jag läser också om en ung flicka som mår otroligt dåligt och som jag tror behöver hjälp. Tyvärr måste du söka den hjälpen själv, inte via bloggar och dikter utan hos proffs. Sen ska lyriken vara en nöje för den är du fantasktiskt bra på. Du har språkets gåva.
jag önskar dig allt gott och att du kommer att ta itu med ditt liv, för trots allt så är det bara du i slutändan som kan göra det. Dina nära och kära runt omkring dig ska givetvis stödja dig, men det är du som ska leva ditt liv och må bra ingen annan.
stor kram och lova att du tar hand om dig/
en trogenbloggläsare

Veronica said...

Ursäkta. Jag fattar att, vem du än är, vill väl, men det känns som att det du skrev inte träffar mig.
(alla ska veta att jag försöker behärska mig, det e jätte frustrerand att ingen förstår!)
Jag har varit hos pbu, jag har varit hos min skolkurator och alla är (ursäkta ordvalet) LIKA JÄVLA KORKADE!! Dom fatta bara inte hur det är och dom vill inte fatta heller, tro mig! jag har varit på pbu och haft fyra olika psykologer, jag har pratat med en kurator, en skolsköterska och en doktor... ingen vet egentligen för dom är, genom LAG, tvugna att vara så jävla stela.
Nu är inte min mening att skälla ut den som skrev komentaren, men jag säger bara att jag har prövat det och det fungarar inte. Det ända som fungerar anser omgivningen vara skadligt för mig och när jag hjälpte mig själv blev det ett jävla liv, så jag är helt enkelt dömd...

Anonymous said...

som jag sa innan det är du som väljer hur du vill leva ditt liv, ingen annan men lev som du vill och så att du mår bra. Det är det som är det viktigaste i din situation sen kan ingen annan välja åt dig. jag tar inte åt mig som skäll absolut inte, du ber ofta om kommentarer och jag gav dig min.

Pirat said...

Förlåt för att jag inte har engagerat mig. Och förlåt för att jag inte verkar bry mig. Har tyckt det själv, att när det verkligen gäller så har alltid du och Felicia varit där för mig, men är jag där för er? När jag tänker tillbaka, så kan jag inte komma på när jag fått chansen. Antingen så är jag så egoistisk att mitt huvud inte rymmer andra än mig själv (vilket jag inte hoppas) eller så har du aldrig bett mig om hjälp. Förlåt för att jag inte har varit där för dig. Du betyder så mycket för mig, och jag hatar att jag inte verkat bry mig. Men jag kan i alla fall säga dig att jag vet hur det är att må dåligt. Att vara tärd inuti och det värsta är att ingen ser det. De förväntar sig så mycket som man inte kan leva upp till och vet inte om att man knappt orkar vakna upp på morgonen. Och då hamnar man under massa press och orkar ännu mindre. Sen känns det som att man sakta går sönder. Men ingen ser. Ingen ser att man ramlar ihop. Och ingen hjälper en upp. Jag älskar dig, Veve. Du och Fiff betyder mest för mig. Och angående att ingen ser hur du är (bli inte irriterad nu, tänk bara igenom det jag skriver nu). [om det är det du menar] Vet du vem du är? Visar du vem du är eller gömmer du dig? Och varför i såna fall? Är du rädd? Orkar du inte? Jag kanske har misuppfattat, men bli inte irriterad på mig då.

BTW, I'm A Fake är riktigt bra! Jag laddade hem den. Lyssnar på den nu.

Pirat said...

Förresten! (Speciellt riktat till pappa eftersom att jag vet att mamma brukar läsa din blogg, tror bara att hon tycker det är jobbigt att svara för att hon inte är så 100 på att skriva på tangentbord. MEn hon brukar säga till mig att hon läst och hennes tankar kring det) Jag har aldrig sett en kommentar av pappa i den här ELLER min blogg. Och han är väldigt 100 på att skriva, han skriver ju jäkligt snabbt till och med. Bryr han sig inte? Läser han ens?

Veronica said...

Tack "Anonymous" för att du engagerar dejj i att svara, det uppskattas. ^^
Och jag ska göra som du sa, jag citerar: "...du som väljer hur du vill leva ditt liv, ingen annan men lev som du vill och så att du mår bra."
Det ska jag göra och sen föår min jävla omgivning ta det som dom fan vill, bryr mig inte.

Till Lydia: Vet du vad, det hjälpte mig just jätte mycke att läsa din komentar för det känns som att du åtmindstonde har ett litet hum om hur det är, när jag läste det känndes det verkligen som att du var där för mig, å det du skrev om pappa å mamma stämmer, även om jag inte tänkt på det förrut...

Anonymous said...

veronica jag vill bara säga att jag har skrivit ett svar på din mail ifall du har missat det,jag har läst din blogg flera ggr men du vet hur jag och datorer går ihop. Vi har ju pratat mkt genom åren och varit på pbu mm, jag finns fortfarande kvar här, och jag vill fortfarande hjälpa dig så gott jag kan, även om inte jag kan hjälpa dig så kanske jag kan hitta ngn som kan,jag finns här för dig kram mamma

Anonymous said...

Hej Veronica!
Sitter här och läser din blogg och blir ledsen när jag ser vad du skriver..
Jag läser din blogg ofta och tycker du är jätte duktig på att skriva. Jag ser dig Veronica och jag vet att du betyder allt för dina föräldrar och jag lovar dig att dom ser dig men kanske inte på det sättet du vill. Kan du prata med dem och berätta hur du vill bli sedd? Kanske försöka hitta någon du har förtroende för och prata med. Det finns säker jätte många korkade psykologer men jag är helt säker på att finns några som just du kan få förtorende för och som kan hjälpa dig att må bättre och "hitta dig själv".
Vi är jätte många som finns här för dig Veronica och jag lovar vi ser alla dig!!
Ta hand om dig!!
Många kramar!!

Anonymous said...

Hej veronika
Jag vet inte om du kommer ihåg mej, jag är kusin till din mamma, var hemma hos din mormor och morfar samma dag som ni kom hem från Paris Jag halkade in på din blogg om det var genom Bea eller Vicky minns inte vem av dom . jag ska erkänna jag har inte läst hela men de senaste inläggen och de senaste kommentarerna du fått. jag kan bara hålla med om att du är fantastisk på att skriva. och att göra som du att kunna sätta ord på sina känslor som du gör, vare sig det är i tal eller skrift är för mig ett enormt "sundhetstecken"
Eftersom vi inte känner varann ska jag inte hålla nån föreläsning för dej om vad du ska och inte ska göra. Men fortsätt skriva av dig känslorna du gör det otroligt bra
stor kram och var rädd om dig
hälningar nere från Stockholm
Camilla

Anonymous said...

Hej Veronica!
Jag har prata mycket med Lydia på sista tiden och hon sa att ingen av er mår bra att bo hos pappa.pga av allt bråk och den trygga stämmningen.Jag tycker att ni alla tre ska sätta er ner med pappa, och prata så att han förstår(fast jag känner er pappa och jag vet att det inte är lätt).Jag kan förstå att du inte känner dig sedd när du och dina syskon sitter på vars sitt rum och tittar på tv el sitter vid datorn.Kan ni inte hitta på nåt tilsammans ni syskon och försöka få med pappa oxå.Jag tycker att det viktigaste är att ni inte känner att det är bråk hela tiden,utan att det oxå ska finnas lugn och ro.En familj behver komma iväg från huset och göra saker tillsammans(säg det till pappa) Jag vet att eran pappa säkert försöker,men han vet kanske inte vad han ska göra för er, så ni måste prata med han ,annars vet han ju inte hur ni känner er.( Och om ni känner att det blir för jobbigt ta hjälp av nån utomstående el mamma).Och till slut alla ser dig veronica. Men tycker du att du får för lite uppmärksahet och på det sättet inte känner dig sedd.Helt ärligt förstår jag inte hur du menar,kan du förklara för mig,här el på min mail eller så kan du ju ringa.(Men ett tips sluta ni syskon att stänga in er på vars sitt rum och börja umgås med varandra, så blir ni alla sedda om inte annat av varandra.Jag vet att det är inte det du menar med att det bli sedd, men ta vara på varandra. Ni kan alltid skriva eller ringa till mig om ni känner för det,jag finns alltid här för er. 1000 kramar från Bea

Veronica said...

Hej, och tack för alla kommentarer, visste inte att det var så många som skulle svara...
Först och främst skulle jag bara vilja berätta varför jag inte kommit på den "fantastiska" iden att prata med pappa tidigare. Jag har försökt, men förra veckan var han arg över ingenting och gick inte att prata med, han bara skrek åt oss så jag vågar inte säga något som skulle kunna göra honom arg för jag vill inte att han skriker åt mejj eller mina syrror.
Sen gör jag faktiskt skaer med mina syrror, brukar gå å asocialisera i deras rum när dom sitter vid datorn, men det är ju lite svårare när lydia tagit bort handtaget på utsidan av sin dörr och håller den stängd.
Hoppas att jag inte låter arg för ni kunde ju inte ha vetat omständigheterna, men tack iaf för att ni skriver. ^^

Anonymous said...

Ok,om han inte kan lyssna får han skylla sig själv.Men någon utom stående måste då få han till att lyssna och då menar jag en kurator el en psykolog.Lydia sa att hon orkar inte prata med eran pappa pga att han vet alltid bäst och ska alltid ska diskutera,och att i slutändan får ni alltid ge med er.Ni ska inte behöva stå till svars inför pappa hela tiden.om hur ni känner er,han kan väl inte veta hur ni mår,om han aldrig stannar upp och lyssnar. Jag vet att ni vill bo hos mamma det har ni ju velat länge, har ni frågat pappa om ni får prova att bo hos mamma ett tag och se om ni börjar att må bättre och kanske hälsa på han varanna helg el när ni känner för att fara dit.Han har ju fått chanser förrut att ändra sig men det verkar ju bara hålla i sig ett tag.Jag vet att Bernt älskar er och vill erat bästa.Men han verkar ha det jobbigt i hans nya förhållande, om dom nu bara bråkar.Men det ska absolut inte gå ut över er.Så gå till skolpsykologen och be han/hon prata med han och oxå punktera att ni inte ska behöva förklara er och att han inte ska ge er dåligt samvete.Som han sa till dig (att han måste flytta och skilja sig om ni flyttar) om det beror på det så är det väl bara skilja sig.(om du läser det här bernt kan du väl kommentera. Ha det bra Veronica och så hoppas jag att vi ses snart.Kram Bea

Veronica said...

jo, det var ju ett jävla liv förra gången nån(jag) ville flytta, det skulle ju vara att bo i två lägenheter och det ena och det tredje, men vem vet det kanske vore bra att dom inte bodde tillsammans ett tag och jag har inga problem med att vara där, jag flyttar när jag gått ut trean, för då ska jag gå journalisthögslolan i antingen piteå eller stockholm.tippset om skolpsykologen var faktiskt bra, jag kanske bokar en tid imorgon och ser hur det går...